Gråtrut

Så känner du igen den

• Vitt huvud och vit undersida, ljusgrå rygg och vingar, svarta vingspetsar med små vita prickar
• Gul näbb med röd fläck, gul ring runt det ljusa ögat och oftast skära ben
• Ungfåglar är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon, adult dräkt först efter fyra år
• Könen är lika, adulta hanar ofta större, utanför häckningstid bruna streck på huvud och hals

Läte

Huvudlätet är ett ljust till gällt, fallande ”kiu” eller ”kiau”, och det höga, skrattande lätet är särskilt välkänt. Ett varningsläte är ett djupt, kacklande ”ha-ha-ha”, och ungarna varnas med ett hundliknande ”wauff” som kan stegras till ”wuuff-wauff”. I häckningskolonier hörs ett utdraget, kattlikt jamande, men på vintern är den mest tyst utom vid bråk om föda.

Var och när

Gråtruten är delvis flyttfågel och häckar allmänt runt kusterna och vid sjöar och vattendrag i Sverige, och övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige. Den rapporteras året runt och från alla 21 län. Flyttande gråtrutar från Skandinavien drar främst mellan september och november. Beståndet, uppskattat till 61 000 par, har minskat med 56 till 72 procent de senaste 30 åren, och arten är rödlistad som sårbar (VU).

Föda och beteende

Gråtruten äter fisk och fiskavfall, kräftor, musslor, maskar, insekter, fågelägg och fågelungar, och i städer främst avfall och bortkastad mat. Skalförsedda byten släpper den ofta från hög höjd så att skalet knäcks. Den häckar från slutet av april till början av maj i en bergsskreva eller på en klipphylla och lägger nästan alltid tre ägg. Ungarna tigger mat genom att picka på den röda fläcken på föräldrarnas undernäbb.