Talgoxe

Så känner du igen den

• Svart huvud och hals med tydliga vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida
• Citrongult bröst med en svart längsgående rand mitt på, från haklappen och nedåt
• Gröna vingtäckare, i övrigt blågrå vingar med vitt vingband, blågrå stjärt med vita ytterkanter
• Honan är blekare, med mindre intensivt svart haklapp och smalare, ibland avbruten bukrand

Läte

Ett välkänt läte är ett ”tí-ta, tí-ta” som ofta liknas vid ett gnissligt skottkärrehjul och används för att hävda revir. Ofta hörs också ett bofinkaktigt ”ping, ping”. Som kontaktläten används mjuka enstaka toner som ”pit”, ”spick” eller ”tjitt”. Vid fiender på marken låter den ett skorrande ”trrrr” eller ett upprepat ”dädädä”.

Var och när

Talgoxen finns i hela Sverige och rapporteras från alla 21 län. Den håller till i öppna lövskogslandskap, blandskog och skogsbryn, i täta skogar oftast i gläntor. Den rapporteras mest i november till februari. I Fennoskandien läggs de flesta äggen mellan slutet av april och mitten av maj.

Föda och beteende

På sommaren äter den främst insekter och spindlar som den plockar från löv, och på hösten och vintern även bär och frön. Vid fågelbord tar den gärna jordnötter, solrosfrön och matrester. På vintern födosöker den i meståg, artblandade flockar med andra mesar. Stora frön håller den med foten och hackar på med näbben. Den häckar i hål och använder gärna holkar.