Lavskrika

Så känner du igen den

• Yvig gråbrun dräkt med brunsvart hjässa och roströd övergump och stjärtsidor
• Roströda vingknogar på ovansidan, tydligast i flykten
• Liten, ganska kort svart näbb med en liten beige tofs vid pannan
• Könen är lika men honan är något mindre, unga fåglar har brunare rygg

Läte

Lavskrikan är mestadels tystlåten men har ett brett register. Ibland hörs ett kort jamande ”geä”, ett uppåtböjt ”kui” och ett något tunnare ”kiij”. Upprörd ger den ett ljudligt ”krääh” eller ”gäääh”, likt nötskrikans men spädare. Sången är lågmäld och hörs bara inom cirka 20 meter.

Var och när

Lavskrikan är stannfågel och finns från norra Värmland och Dalarna upp till finska gränsen, tätast i norra Norrlands inland. Längs Norrlandskusten är den mycket sällsynt. Den rapporteras mest i februari och september till november, och andelen av alla fågelrapporter är högst i Norrbotten och Jämtland. Arten är rödlistad som nära hotad (NT).

Föda och beteende

Lavskrikan är allätare och äter mest bär, särskilt blåbär, men också smådäggdjur, insekter, fågelungar och svamp. Från juli till första snön hamstrar den mat på många olika ställen inför vintern. Den lever i små flockar om 2 till 7 individer, är orädd och kan låta sig handmatas. I grenarna klänger den upp och ned som en stor mes.