Dalripa

Så känner du igen den

• Rund kropp, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb
• Vit ögonring och nästan helvita vingar i alla dräkter
• Vintertid är båda könen vita, utom stjärten som är svart längst ut
• Vårhanen har mörkt rödbrunt huvud och stora röda kammar, honan bara ett svagt rött streck

Läte

Lätet är lågt och strävt, med skrockande och upprepade kluckande ljud. Under spelet låter hanen skallrande och skällande.

Var och när

Dalripan är vanlig i de svenska fjällen och har sin sydgräns i Dalarna, Värmland, Västmanland och norra Hälsingland. Den rapporteras mest i juni och sällan i oktober och november. Andelen av alla fågelrapporter är högst i Jämtland och Norrbotten. Det svenska beståndet har minskat med 50 till 70 procent under de senaste tolv åren.

Föda och beteende

Dalripan är huvudsakligen växtätare, men ungarna kan också äta insekter. Vinterfödan består nästan helt av skottspetsar och knoppar av vide och björk. Vintertid håller den oftast till på lägre nivåer i skyddade omgivningar och tillbringar större delen av dagen i små flockar om fem till 15 fåglar i snöhålor. Föräldrarna kan locka bort angripare genom att låtsas ha en bruten vinge.