Pärluggla

Så känner du igen den

• Brun ovansida med vita fläckar, så kallade pärlor, på skuldrorna
• Stort huvud med gula ögon och ett vitt, runt ansikte med mörk kant
• Vitaktig undersida med bruna streck och ljusgul näbb
• Hane och hona är lika, ungfåglar är mörkbruna med vita fält i ansiktet

Läte

Hanens rop är en serie av tre till tio starka poande, ”po-på-på-på-på-på”, som upprepas och hörs mycket långt. I Sverige hörs revirropet vanligtvis från slutet av februari till maj, nästan bara efter mörkrets inbrott. Andra läten är ett ekorrliknande smackande och ett mjukt läte som påminner om kajans kontaktläte.

Var och när

Pärlugglan finns över större delen av Sverige och är talrikast på taiga med många uppsatta holkar, till exempel i Västerbotten. Den rapporteras mest i februari och mars och sällan i maj till december. Andelen av alla fågelrapporter är högst i Jämtland, Västernorrland och Västerbotten. Arten bedöms som starkt hotad (EN) i Sverige och beståndet har minskat med cirka 60 procent under de senaste 15 åren.

Föda och beteende

Pärlugglan vilar på dagen, helst i en tät gran, och sitter då upprätt. Den jagar i tät skog, främst från nedhängande grangrenar, och äter främst sorkar, skogsmöss, skogslämlar och andra små däggdjur, men också små fåglar och större insekter. Flykten är tyst, rak, snabb och lite fladdermuslik. Den visar ofta liten eller ingen rädsla för människor.