Sparvuggla

Så känner du igen den

• Ungefär stor som en stare, honan större än hanen, och utan örontofsar
• Gråbrun ovansida med vitaktiga prickar, vit undersida med bruna längsgående streck
• Litet huvud med gula ögon, vita till grå ögonbryn och vit halvkrage i nacken
• Stjärten har vita tvärband och vickas ofta eller reses brant upp

Läte

Sången är taktfast upprepade, mjuka och entoniga visslingar med cirka en sekunds mellanrum. Den hörs på 500 meters till en kilometers håll. Honan låter som hanen men ljusare. Före och efter parningstiden ger båda könen en stigande serie på fem till sju toner. I februari till april hävdar den revir och sjunger då ofta från toppen av en gran.

Var och när

Den förekommer främst i större, äldre barrblandskogar med stort inslag av lövträd som asp och björk, och saknas i mindre, isolerade skogspartier. Arten saknas på Öland och Gotland samt i fjällen och fjällnära skogar. Den rapporteras mest i februari och sällan i maj till augusti. Andelen av alla fågelrapporter är högst i Västmanland, Västernorrland och Jämtland. På svenska rödlistan 2025 är den klassad som nära hotad.

Föda och beteende

Födan är främst sorkar och näbbmöss, men när ungarna växer upp blir småfåglar upp till traststorlek en betydande del. Den hamstrar ofta föda i håligheter i träd. Sparvugglan är ganska oskygg och mest aktiv i gryning och skymning, men syns även dagtid. Flykten går i mjuka bågar som hos en hackspett. Småfåglar, särskilt svartmes, reagerar häftigt med läten på dess rop.