Stenknäck

Så känner du igen den

• Mycket kraftig trekantig näbb, blåsvart på sommaren och benvit eller blekt gulbrun på vintern
• Orangebrunt huvud med svart mask runt ögat, svart haklapp och grå nacke
• I flykten syns ett tydligt vitt vingband på blåsvarta vingar och en mycket kort stjärt
• Honan är ljusare än hanen och har ett grått stråk längs armpennorna

Läte

Lätet är ett explosivt knäppande ”zick” eller ”pix”, och även ett dämpat ”srri” som liknar koltrastens. Kontaktlätet är ett hårt ”zicks” som ofta hörs även i flykten. Sången hörs mest på våren och är lågmäld, med zick-läten varierade med knirranden och knarranden.

Var och när

I Sverige går nordgränsen från södra Värmland via södra Dalarna till norra Uppland, och lokalt häckar den längs Norrlandskusten norrut till Norrbotten. Den är särskilt talrik i lövrika områden i Skåne, Småland, Blekinge, Västergötland, Öland och Mälarlandskapen. Det svenska beståndet uppskattades 2012 till 17 000 par. Arten rapporteras från alla 21 län, mest i december och januari.

Föda och beteende

På hösten äter stenknäcken mycket gärna körsbärskärnor, och den äter även kärnor av rönnbär och oxelbär samt olika sorters frön. Den äter ofta i flock, särskilt på vintern. Stenknäcken är skygg och svår att observera och tillbringer större delen av dagen högt uppe i trädens grenar. Boet byggs i en klyka mellan grenar, vanligen högt upp i ett lövträd.